Anders Borgs fyllekväll på Husarö har onekligen fått oanade proportioner. Självklart är hans uppträdande under all kritik och allvarligt, speciellt för en person i hans ställning. Men jag kan inte låta bli att reflektera över att hans bristande krishantering har bidragit till att göra situationen än värre.

I ett sådant här krisläge gäller ju bara en sak: att göra en ”pudel”, ja kanske till och med ”dubbelpudel”- något som är helt nödvändigt, dvs att vara djupt ångerfull och be om ursäkt. Det har förvisso Borg gjort men samtidigt också med tillägget att han har varit pressad på sistone i sitt jobb, vilket är en dålig ursäkt. Även om han har ett tufft arbetsschema så ursäktar det inte att hans beteende. Bättre då att istället verkligen trycka på hur illa han har betett sig och att hans kränkande uttalanden verkligen inte är värderingar som han står för.

Hans fästmö Dominika Peczynski ryckte snabbt ut till hans undsättning och stöttade honom via sociala medier. Det är ju bra men att sedan komma med ytterligare kommentarer som ”att vi bad om ursäkt för säkerhets skull” gör det bara än mer märkligt och ogenomtänkt.

Väldigt snabbt tog Borg också beslut om att lämna flera styrelseuppdrag, bland annat som vice ordförande för Kinnevik. För mig verkar det vara en överreaktion. Hans erfarenheter från den internationella finansiella världen är säkert mycket värdefulla för Kinnevik och detta beslut hade kunnat vänta tills stormen bedarrat.

Anna Kinberg Batra var inte sen med att kritisera Borg och det kan man ju verkligen tycka är att ta billiga politiska poänger. Men att gå i konfrontation med AKB som Borg gjorde och ifrågasätta hennes omdöme är inte den bästa krishanteringen – det är tändvätska som får den mediala elden att blossa upp ytterligare.

Att skandalen kring Borg har fått så mycket medial uppmärksamhet är inte förvånande. Det får man räkna med om man är en sådan känd person och har ett antal högprofilerade uppdrag. Men vi ska inte glömma bort att Anders Borg har ett mycket starkt varumärke, bland annat vald av Financial Times till EU:s främsta finansminister när han satt i Alliansregeringen. Ett sådant gott varumärke gör att man tål en hel del kritik – mitt tips är att han så småningom reder ut stormen om än med ett  skamfilat rykte.

Vi lever i en mycket omvälvande tid. Förändringstakten är hög i vårt samhälle präglad av ökad globalisering, polarisering och digitalisering. Jag är nog inte ensam om att uppleva att vi lever i en alltmer kaotisk värld. Några saker har fått mig att fundera på om världen har blivit galen.

Terroristattacker, stora som små, har dessvärre blivit ett allt vanligare inslag i vardagen och utgör ett stort hot mot den fria världen. Är världen oförmögen att ta itu med både säkerhetsfrågor och roten till terrorismen? Ligger förklaringen i totalt skilda världsuppfattningar och värderingar samt ökande klyftor mellan välbeställda och fattiga? Saknar vi i Västvärlden förmåga att verkligen förstå och sätta in oss i jihadisternas situation och syn, eller är det så att den fria världen och jihadisterna aldrig kommer att förlikas?

Ett annat exempel på vår galna värld är presidentvalet i USA. En forskare på Harvard har gjort en genomgång av Donald Trump och Hillary Clintons påståenden och kommentarer under primärvalen. Den visar att över 60 procents av Trumps uttalanden var antingen falska eller kraftigt överdrivna. Motsvarande siffra för Clinton var över 20 procent. Det finns en uppbar risk att världens mäktigaste ämbete kommer att intas av en opålitlig pajas och skojare. Enligt en av de senaste opinionsmätningarna leder han med tre procentenheter före Clinton. Hur kan en politiker som baserar så mycket av sin kampanj på lögner och överdrifter ens komma i närheten av presidentposten? Jag börjar då fundera på om det är den outbildade amerikanska allmänheten som inte vet bättre. En snabb koll på nätet visar dock att ca 33 procent av amerikanarna har en högskoleutbildning mot 23 procent för svenskarna – om detta nu stämmer.

Det tredje exemplet på dagens galenskap är lanseringen av Pokémon Go. Från små samhällen på landet i Skåne till storstaden Paris har jag sett människor vara helt fokuserade på att fånga imaginära figurer med sin mobil – hur galet är inte det? Ur kommersiell synpunkt får man dock bara gratulera Nintendo. Sällan har man sett en internationell lansering få så mycket uppmärksamhet, både i traditionell media och på nätet. Jag själv skulle dock aldrig kunna tänka mig springa runt och jaga pokemonfigurer. Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över att Nintendo lyckats skapa en produkt som kombinerar både den virtuella och verkliga, fysiska världen. Och för oroliga föräldrar ger ju Pokémon Go barn och ungdomar möjlighet att faktiskt även få motion samtidigt som man håller på med spelet.