Ett större svek får man leta efter. De senaste dagarnas uppgörelse mellan Centern/Liberalerna å ena sidan, och Socialdemokraterna å den andra, är häpnadsväckande och ett stort svek mot de borgerliga väljarna. Annie Lööf och Jan Björklund gick till val på att få bort Stefan Löfven från makten och få möjlighet att genomföra en borgerlig reformpolitik.

Efter valet i september röstade allianspartierna tillsammans med Sverige-demokraterna för att fälla statsminister Löfven och dessutom röstade de för den moderate talmannen Andreas Norlén. Vid det tillfället passade det för C och L att rösta tillsammans med SD, medan när Kristersson föreslogs som statsminister senare under hösten röstade de emot för att inte ge SD inflytande – trots att M och KD deklarerade att de skulle föra en allianspolitik.

Nu verkar det som vi har nått vägs ände i regeringsfrågan även om frågan inte avgörs av Riksdagen förrän på onsdag den 16 januari, där V skulle kunna stoppa den föreslagna regeringen. Annie Lööf hävdar att hon nått stora framgångar i förhandlingarna med Socialdemokraterna. Viss framgång har hon uppnått men väldigt många frågor är till intet förpliktande genom att de är hänvisade till utredningar med oklar utgång. Dessutom är priset oerhört högt. Genom C och L uppgörelser med Löfven är alliansen död, åtminstone på riksplanet. Och vad ska Lööf och Björklund säga till de egna väljarna som röstade för dem i tron att de skulle verka för en alliansregering med borgerlig politik. Den person som de röstade bort efter valet har de nu valt att släppa fram. Den uppgörelse som de har fått med socialdemokraterna kunde de ha uppnått på ett mycket bättre sätt och mer långtgående genom att stödja en M+KD-regering som hade kunnat föra en tydlig allianspolitik.

Att hänvisa till att man inte vill ge SD något inflytande duger inte. Jag lyssnade på Annie Lööf och Jan Björklund i Almedalen sommaren 2017. Redan då, över ett år före valet, ägnade de en stor del av sina tal till att ta avstånd från SD – ett parti som man inte ens ville ta i tång med. Jag tror att denna exkludering av ett parti, som ca en miljon svenskar röstar på, får helt motsatt effekt. Med SD i opposition kommer deras popularitet att öka ytterligare. Att släppa fram en M-KD-regering behöver inte innebära att man ska förhandla med SD – regeringen lägger fram sin politik och sedan får de partier som vill rösta på den. Det hade kunnat fungera bra och speciellt då SD i många fall inte skulle rösta för de politiska förslag som S och MP representerar utan istället har en liknande syn som de borgerliga i ett flertal frågor som den ekonomiska politiken, skolpolitik, synen på välfärdsföretag och hur kriminaliteten ska bekämpas.

Om det S och MP-ledda regeringsförslaget med stöd av L, C och V, blir verklighet på onsdag finns det en stor risk att L och C:s opinionssiffror på sikt kommer att dala – vi har redan sett det under den senaste veckans opinionsmätningar. MP:s resa och låga opinionssiffror under den förra socialdemokratiska regeringen borde avskräcka.

Det är med ökande förvåning som man ser hur Regeringen jagar friskolorna i landet. Det senaste utspelet gäller ”glädjebetygen” som friskolorna delar ut enligt utredningen av Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Gymnasieminister (s) Anna Ekström var inte sen med att kommentera rapporten och framhöll det orättvisa med att friskolor gynnar sina elever. Rapporten är dock kontroversiell. Barbera Bergström, grundare av den mycket framgångsrika Internationella Engelska Skolan (IES) svarade i en debattartikel i tisdagens DI att enligt Skolverkets statistik ger de kommunala skolorna flest ”överbetyg” i både svenska och matematik än friskolorna i allmänhet. Skillnaden jämfört med Vlachos rapport kan också bero på att de jämför delvis olika ämnen och olika årtal. Poängen är här att Anna Ekström borde ha ett annat fokus – ca 85 % av eleverna i grundskolan går i kommunala skolor – fokusera istället på hur de kan förbättra sin verksamhet.

Annars är det mest flagranta exemplet från Regeringens sida förslaget om vinstbegränsning för välfärdsföretag (skola, vård och omsorg) som Riksdagen ska rösta om imorgon den 7 juni. Allt talar för att Alliansen med hjälp av SD kommer att rösta ned förslaget. Regeringen väljer ändå att lägga fram det för omröstning då man räknar med att göra det till en viktig valfråga. Jag tror och hoppas dock att väljarna kan se igenom den billiga retoriken kring omåttliga vinster i välfärden. Det finns säkert ett fåtal välfärdsföretag som missköter sig och ”klämmer ut” den sista kronan istället för att återinvestera i verksamheten, men det motiverar inte att konfiskera vinster från hårt arbetande entreprenörer.

Det finns ju ett skäl till att privata alternativ har vuxit fram. När det gäller friskolor så var det en reaktion på att de kommunala skolorna inte höll tillräckligt bra kvalitet. Med friskolorna får föräldrar och elever en valmöjlighet, vilket ju de allra flesta vill ha. Konkurrens höjer kvaliteten även inom välfärdsbranscher – det positiva är ju att också kommunala skolor kan stimuleras att bli bättre.

Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Anna Ekström, Gustav Fridolin och andra ministrar borde istället bejaka såväl friskolor som privata vård- och omsorgsföretag. De bidrar till ett ökat utbud av samhällsservice med högre kvalitet. Sluta gå i Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedts ledband! Ställ istället tydliga kvalitetskrav och uppföljning av dessa, och försök inte införa förbud mot vinstdrivande verksamhet. Entreprenörer som lägger ned hela sin själ och är beredda att ta en risk för att starta verksamhet måste ha rätt till en sund företagsekonomisk avkastning. Det är väl alldeles utmärkt att friskolor och kommunala skolor kan fungerar tillsammans, sporra varandra och ge medborgarna ökad valfrihet.

Jag blir alltmer förvånad över regeringens företagsovänliga politik, speciellt för småföretagen. I dagens Sverige finns det akuta behov av att underlätta för inte minst nyanlända och ungdomar att få jobb. Det som regeringen har föreslagit hittills under 2016 är en politik som försvårar för företagen att anställa och expandera. Förslaget på modifierade 3:12-regler missgynnar direkt småföretagen till förmån för de stora företagen med många anställda. Det finns mycket statistik på att det är främst i de mindre företagen som nya jobb skapas. Förslaget enligt Ilmar Reepalus välfärdsutredning om vinstbegränsning för vård-, utbildnings- och omsorgsföretag är ett annat avskräckande exempel. När experter har räknat igenom vad förslaget om vinstbegränsning innebär i praktiken får det orimliga effekter och blir snarare i praktiken ett vinstförbud – speciellt då förslaget är kopplat till rörelsekapitalet istället för vinstmarginal på omsättningen. Men det är feltänkt från början och ett stort ingrepp i äganderätten och den fria företagsamheten. Föreslå i stället hårda kvalitetskrav med en tydlig uppföljning för att komma åt de oseriösa aktörerna på marknaden. Ytterligare ett förslag gäller beskattning av personaloptioner. Här är förslaget inte tillräckligt genomgripande och omfattande för att stimulera tillväxt. Frågan är egentligen ganska enkel – företagande handlar om risktagande och tar du risk måste det finnas gynnsamma villkor för företagarna och som kan ge en god avkastning.

När jag tillsammans med kollegor byggde upp kommunikationsbyrån Sund Kommunikation med start 2003 och cirka sju år framåt fanns det ett utmärkt incitament för att anställa, inte minst nyutexaminerade studenter. Under en övergångsperiod av i första hand något år fick man som företagare reducerad arbetsgivaravgift för en provanställning. Om den föll väl ut, vilket den ofta gjorde, tog man som företagare i ett nästa steg och betalade en större del av arbetsgivaravgiften, och så småningom hela avgiften. Denna regel bidrog till att vi som entreprenörer vågade ta ombord ett flertal yngre ambitiösa personer. Ett tydligt incitament för oss som företagare och en god hjälp för ungdomar att få sina första jobb. Den typen av incitament vill jag ser mer av. Stefan Löfvén, Mikael Damberg, Per Bolund och Magdalena Andersson – glöm inte bort oss småföretagare – underlätta för vår verksamhet så kommer fler jobb framöver!

http://www.di.se/opinion/naringslivstoppar-forslaget-ar-ett-vinststopp/

http://www.di.se/nyheter/tobias-wikstrom-ett-slag-mot-tillvaxten-och-mot-entreprenorer/

http://www.di.se/opinion/sectras-vd-forstar-inte-regeringen-att-det-ar-brist-pa-ingenjorer/

Det är hög tid att politikerna i vårt land tar ett gemensamt ansvar för att lösa
ett antal mycket stora problem som håller på att bli alltmer akuta. Det gäller exempelvis
migrationspolitiken, energifrågorna, vårdkrisen, jobb- och bostadsproblematiken. Dagens temporära hantering av migrationsfrågorna räcker inte långt – här krävs ett långsiktigt hållbart system med rätt resurser för rimliga volymer av nyanlända. På samma sätt behövs en långsiktig syn på hur vår energiförsörjning ska ställas om från fossilberoende till förnyelsebara och miljövänliga energikällor. Sjukvården behöver få mer genomtänkta lösningar för bättre effektivitet. Frågorna kring arbetslöshet, utanförskap och bostadsbrist kräver också långsiktiga lösningar – frågor som accentueras av migrationsproblemen. Dessa frågor är så pass allvarliga och akuta att Sveriges roll som välfärdsland riskeras att raseras.

Läs PM Nilssons utmärkta ledare i Dagens Industri idag där han sammanfattar problemen på ett mycket klarsynt sätt.

http://www.di.se/artiklar/2016/5/15/ledare-varfor-regera-med-mp/

Vad det hela handlar om är att dagens politiker måste lämna kortsiktiga taktiska överväganden för långsiktiga beslut – inte minst för att ta ansvar för vårt land och för att kommande generationer ska
ska kunna leva i ett Sverige som är tryggt, har en ren miljö och ger möjlighet till arbete och utveckling.