I tisdags var jag på en intressant paneldebatt om Brexit – Att lämna eller inte lämna, som arrangerades av Ekonomihögskolan, Lunds universitet. Debatten leddes på ett inspirerande sätt av Maria Borelius, journalist, författare och företagare. Förutom Jonas Hafström, ordförande för Lunds universitet deltog Rune Andersson, Mellby Gård,?Brian Cordischi, Chief Investment Officer, Carnegie Investment Bank AB,?Jörgen Hettne, docent i handelsrätt, Ekonomihögskolan, Lunds universitet?Magnus Jerneck, professor i statsvetenskap, Lunds universitet?och Maria Persson, docent i nationalekonomi, Ekonomihögskolan, Lunds universitet,?samt affilierad forskare vid Research Institute of Industrial Economics (IFN), Stockholm.

Magnus Jerneck redogjorde kort för EU och dess syfte med frihandel och ekonomiskt samarbete samt den fria rörligheten av tjänster, varor, människor och kapital. Han lyfte också fram ursprungstanken med att vara fredsbevarande, något som inte minst är viktigt i dagens konfliktfyllda värld. Han menade också att EU är en politisk ordning som är framvuxen och förhandlad. Förhandlad suveränitet bygger på långsiktighet, lojalitet och kollektiv rationalitet. Rent spelteoretiskt är det en god idé att samarbeta. Ett politiskt system som är både konfliktalstrande och skicklig på att lösa konflikter.

På andra sidan spektrumet har vi den färgstarke debattören och EU-kritikern Rune Andersson som menade att det inte är bra att EU centraliserar makten och driver igenom gemensamma lagar och pålagor som påverkar företagen negativt. Även om man lämnar EU så kan man ha bra frihandelsavtal!

I Storbritannien rasar debatten inför folkomröstningen den 23 juni. Brexit-anhängarna framhåller EU:s höga kostnader, inte minst subventionerna till jordbruket, centralisering av makten i förhållande till medlemsländerna och bristen på kontroll över migrationsfrågorna. Bremain-förespråkarna menar å andra sidan att EU är positivt för frihandel och den ekonomiska utvecklingen samt motverkar protektionism.

Brian Cordischi, framhöll också de ekonomiska riskerna vid ett utträde: Det kommer att skapa stor volatilitet på de finansiella marknaderna – något som inte minst är viktigt för London som Europas finansiella centrum.

Flera i panelen påpekade att vi saknar en Europa-debatt i Sverige. Detta trots att 60-70 procent av våra lagar kommer från EU. Någon menade att efter folkomröstningen i Sverige om EMU så finns det en tyst politisk överenskommelse bland de politiska partierna att inte diskutera EU-frågorna. Min egen reflektion är att EU för många svenskar fortfarande känns ganska abstrakt och långt borta från vår vardag. Kanske beror det på att EU inte har varit så bra på att marknadsföra sig själv och vad man uppnår i medlemsländerna, åtminstone i Sverige. Det i sin tur kan bero på bristande mediehantering från EU:s sida. Och det är klart att våra politiska partiers ointresse att lyfta EU-frågorna påverkar den svenska opinionen.

Folkomröstningen i Storbritannien har stor betydelse för Sverige. Det finns en stor samhörighet mellan länderna. Sverige har precis som Storbritannien ingen gemensam valuta – euron. Sverige har ofta röstat på samma linje som Storbritannien i viktiga politiska frågor inom EU. Maria Borelius presenterade färsk statistik från en opinionsmätning som visar att en majoritet av svenskarna är positiva till att Sverige är kvar i EU medan om Storbritannien lämnar EU är en majoritet av svenskarna för att även Sverige ska lämna.

Enligt opinionsmätningarna är det jämnt race mellan Brexit- och Bremain-sidorna. Experterna i panelen menade att ett lågt valdeltagande gynnar Brexit-anhängarna och unga är mer positiva till att Storbritannien blir kvar inom EU. Min slutsats är då att Bremain-gruppen kommer att satsa stora resurser på att mobilisera väljarkåren och speciellt försöka nå ut till de unga väljarna. Resultatet av folkomröstningen den 23 juni kommer att få stor betydelse för omvärlden och för oss svenskar – speciellt vid ett utträde.

Läser just nu Bengt Liljegrens utmärkta bok om Winston Churchill, del 2. Det är en mycket väldokumenterad och väl underbyggd bok om Churchills tid vid makten under Andra världskriget. För en kommunikationsnörd som jag själv slås man av Churchills retoriska förmåga. Att Churchill var en av historiens största talare är ju känt men en intressant fråga är hur han lyckades så väl med sina tal och framföranden.

En viktig förklaring är Churchills förberedelser. För att hålla ett 30 minuters tal kunde han lägga ned 30 timmar på att förbereda talet. En minuts tal kunde därmed kräva 1 timmes förberedelse. En del påstår att korta tal kräver relativt sett ännu mer förberedelsetid.

Churchill hade en ofantligt stor arbetskapacitet. Hans arbetsdagar kunde starta vid 9-tiden på morgonen och hålla på till kl 2 – 3 på natten. Då hann han med två bad och en tupplur på eftermiddagen samt ofta middag med gäster. En viktig del av sitt arbete ägnade han åt att läsa mycket material, tidningar, böcker promemorior etc. Han la därmed en god grund för sina tal genom att vara mycket väl insatt i fakta.

Churchill hade ingen egen talskrivare – han skrev de flesta talen själv. Så förmågan att själv skriva med stor inlevelseförmåga hade säkert stor betydelse för hans framgång. Däremot lämnade han ofta sina utkast till tal för genomgång av sina rådgivare och kollegor – m a o han var öppen för konstruktiv kritik.

Han sökte också stöd i litteraturen när han exempelvis travesterade kända stycken och citat i sina egna tal. Så inspiration från kända författare, politiker och andra prominenta personer var också en viktig ingrediens för hans tal. Dessutom kryddade han talen med ett magnifikt bildspråk.

Slutligen hade han förmågan att förmedla den otroligt allvarliga situationen i Europa när Hitler startade sina erövringståg. Han ville undvika misstaget från tidigare ledare i Storbritannien som under Första världskriget inte var lika uppriktiga om det besvärliga läget för de allierade. Samtidigt lyckades han kombinera sin uppriktighet med att ingjuta ett stort mod hos britterna att det bara fanns en väg: kämpa och aldrig ge sig.