Läser just nu Bengt Liljegrens utmärkta bok om Winston Churchill, del 2. Det är en mycket väldokumenterad och väl underbyggd bok om Churchills tid vid makten under Andra världskriget. För en kommunikationsnörd som jag själv slås man av Churchills retoriska förmåga. Att Churchill var en av historiens största talare är ju känt men en intressant fråga är hur han lyckades så väl med sina tal och framföranden.

En viktig förklaring är Churchills förberedelser. För att hålla ett 30 minuters tal kunde han lägga ned 30 timmar på att förbereda talet. En minuts tal kunde därmed kräva 1 timmes förberedelse. En del påstår att korta tal kräver relativt sett ännu mer förberedelsetid.

Churchill hade en ofantligt stor arbetskapacitet. Hans arbetsdagar kunde starta vid 9-tiden på morgonen och hålla på till kl 2 – 3 på natten. Då hann han med två bad och en tupplur på eftermiddagen samt ofta middag med gäster. En viktig del av sitt arbete ägnade han åt att läsa mycket material, tidningar, böcker promemorior etc. Han la därmed en god grund för sina tal genom att vara mycket väl insatt i fakta.

Churchill hade ingen egen talskrivare – han skrev de flesta talen själv. Så förmågan att själv skriva med stor inlevelseförmåga hade säkert stor betydelse för hans framgång. Däremot lämnade han ofta sina utkast till tal för genomgång av sina rådgivare och kollegor – m a o han var öppen för konstruktiv kritik.

Han sökte också stöd i litteraturen när han exempelvis travesterade kända stycken och citat i sina egna tal. Så inspiration från kända författare, politiker och andra prominenta personer var också en viktig ingrediens för hans tal. Dessutom kryddade han talen med ett magnifikt bildspråk.

Slutligen hade han förmågan att förmedla den otroligt allvarliga situationen i Europa när Hitler startade sina erövringståg. Han ville undvika misstaget från tidigare ledare i Storbritannien som under Första världskriget inte var lika uppriktiga om det besvärliga läget för de allierade. Samtidigt lyckades han kombinera sin uppriktighet med att ingjuta ett stort mod hos britterna att det bara fanns en väg: kämpa och aldrig ge sig.