Ett större svek får man leta efter. De senaste dagarnas uppgörelse mellan Centern/Liberalerna å ena sidan, och Socialdemokraterna å den andra, är häpnadsväckande och ett stort svek mot de borgerliga väljarna. Annie Lööf och Jan Björklund gick till val på att få bort Stefan Löfven från makten och få möjlighet att genomföra en borgerlig reformpolitik.

Efter valet i september röstade allianspartierna tillsammans med Sverige-demokraterna för att fälla statsminister Löfven och dessutom röstade de för den moderate talmannen Andreas Norlén. Vid det tillfället passade det för C och L att rösta tillsammans med SD, medan när Kristersson föreslogs som statsminister senare under hösten röstade de emot för att inte ge SD inflytande – trots att M och KD deklarerade att de skulle föra en allianspolitik.

Nu verkar det som vi har nått vägs ände i regeringsfrågan även om frågan inte avgörs av Riksdagen förrän på onsdag den 16 januari, där V skulle kunna stoppa den föreslagna regeringen. Annie Lööf hävdar att hon nått stora framgångar i förhandlingarna med Socialdemokraterna. Viss framgång har hon uppnått men väldigt många frågor är till intet förpliktande genom att de är hänvisade till utredningar med oklar utgång. Dessutom är priset oerhört högt. Genom C och L uppgörelser med Löfven är alliansen död, åtminstone på riksplanet. Och vad ska Lööf och Björklund säga till de egna väljarna som röstade för dem i tron att de skulle verka för en alliansregering med borgerlig politik. Den person som de röstade bort efter valet har de nu valt att släppa fram. Den uppgörelse som de har fått med socialdemokraterna kunde de ha uppnått på ett mycket bättre sätt och mer långtgående genom att stödja en M+KD-regering som hade kunnat föra en tydlig allianspolitik.

Att hänvisa till att man inte vill ge SD något inflytande duger inte. Jag lyssnade på Annie Lööf och Jan Björklund i Almedalen sommaren 2017. Redan då, över ett år före valet, ägnade de en stor del av sina tal till att ta avstånd från SD – ett parti som man inte ens ville ta i tång med. Jag tror att denna exkludering av ett parti, som ca en miljon svenskar röstar på, får helt motsatt effekt. Med SD i opposition kommer deras popularitet att öka ytterligare. Att släppa fram en M-KD-regering behöver inte innebära att man ska förhandla med SD – regeringen lägger fram sin politik och sedan får de partier som vill rösta på den. Det hade kunnat fungera bra och speciellt då SD i många fall inte skulle rösta för de politiska förslag som S och MP representerar utan istället har en liknande syn som de borgerliga i ett flertal frågor som den ekonomiska politiken, skolpolitik, synen på välfärdsföretag och hur kriminaliteten ska bekämpas.

Om det S och MP-ledda regeringsförslaget med stöd av L, C och V, blir verklighet på onsdag finns det en stor risk att L och C:s opinionssiffror på sikt kommer att dala – vi har redan sett det under den senaste veckans opinionsmätningar. MP:s resa och låga opinionssiffror under den förra socialdemokratiska regeringen borde avskräcka.

Det är med ökande förvåning som man ser hur Regeringen jagar friskolorna i landet. Det senaste utspelet gäller ”glädjebetygen” som friskolorna delar ut enligt utredningen av Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Gymnasieminister (s) Anna Ekström var inte sen med att kommentera rapporten och framhöll det orättvisa med att friskolor gynnar sina elever. Rapporten är dock kontroversiell. Barbera Bergström, grundare av den mycket framgångsrika Internationella Engelska Skolan (IES) svarade i en debattartikel i tisdagens DI att enligt Skolverkets statistik ger de kommunala skolorna flest ”överbetyg” i både svenska och matematik än friskolorna i allmänhet. Skillnaden jämfört med Vlachos rapport kan också bero på att de jämför delvis olika ämnen och olika årtal. Poängen är här att Anna Ekström borde ha ett annat fokus – ca 85 % av eleverna i grundskolan går i kommunala skolor – fokusera istället på hur de kan förbättra sin verksamhet.

Annars är det mest flagranta exemplet från Regeringens sida förslaget om vinstbegränsning för välfärdsföretag (skola, vård och omsorg) som Riksdagen ska rösta om imorgon den 7 juni. Allt talar för att Alliansen med hjälp av SD kommer att rösta ned förslaget. Regeringen väljer ändå att lägga fram det för omröstning då man räknar med att göra det till en viktig valfråga. Jag tror och hoppas dock att väljarna kan se igenom den billiga retoriken kring omåttliga vinster i välfärden. Det finns säkert ett fåtal välfärdsföretag som missköter sig och ”klämmer ut” den sista kronan istället för att återinvestera i verksamheten, men det motiverar inte att konfiskera vinster från hårt arbetande entreprenörer.

Det finns ju ett skäl till att privata alternativ har vuxit fram. När det gäller friskolor så var det en reaktion på att de kommunala skolorna inte höll tillräckligt bra kvalitet. Med friskolorna får föräldrar och elever en valmöjlighet, vilket ju de allra flesta vill ha. Konkurrens höjer kvaliteten även inom välfärdsbranscher – det positiva är ju att också kommunala skolor kan stimuleras att bli bättre.

Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Anna Ekström, Gustav Fridolin och andra ministrar borde istället bejaka såväl friskolor som privata vård- och omsorgsföretag. De bidrar till ett ökat utbud av samhällsservice med högre kvalitet. Sluta gå i Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedts ledband! Ställ istället tydliga kvalitetskrav och uppföljning av dessa, och försök inte införa förbud mot vinstdrivande verksamhet. Entreprenörer som lägger ned hela sin själ och är beredda att ta en risk för att starta verksamhet måste ha rätt till en sund företagsekonomisk avkastning. Det är väl alldeles utmärkt att friskolor och kommunala skolor kan fungerar tillsammans, sporra varandra och ge medborgarna ökad valfrihet.