Kategoriarkiv: Media

Ryggradslöst av Liberalerna

cecilia wikström

 

Det var med stor förvåning jag nåddes av nyheten under helgen att Liberalerna har petat Cecilia Wikström som EU-parlamentariker. Anledningen sägs vara hennes välbetalda styrelseuppdrag i två börsnoterade bolag. Och detta cirka en månad sedan hon utsågs som Liberalernas toppnamn inför det stundande EU-valet. Jan Björklund säger i en TT-intervju: ”Vi har gjort ett misstag, nu rättar vi till det. Det borde ha gjorts en etikprövning redan förra året.”

Vad är detta för dravel? Liberala partiledningen visar upp ett sällsynt dåligt ledarskap. Man ger vika för den mediala opinionen och ”ska rätta till sitt misstag” istället för att stå upp för sin utnämning och kandidat. Det här är väldigt mycket ”Landet Mellanmjölk” och visar på den stora svenska avundsjukan. Det är väl alldeles utmärkt att vi har en framgångsrik kvinna, både som välrenommerad politiker och näringslivsrepresentant med tunga styrelseuppdrag i industrin. Att hon sedan är välavlönad visar bara på hennes kompetens och attraktivitet i näringslivet. Cecilia Wikström följer dessutom gängse regler och hon lär vara tillräckligt erfaren för att själv kunna bedöma att hon har tid att både vara EU-parlamentariker och styrelseledamot. I andra länder hade hon säkert hyllats! Vi borde i Sverige istället uppmuntra framgång och låta personer växa i sin yrkesroll.

Det är inte att undra på Liberalerna tappar i opinionen med ett sådant ryggradslöst agerande. Det är inte en minut för tidigt att den populistiske Björklund avgår. Man får hoppas för partiets skull att de får en stark ledare som står pall när det blåser och har stor integritet. Det blir spännande att följa fortsättningen och se om partiet kan stoppa blodflödet och på sikt vända opinionen till sin fördel.

Motsägelsefull kommunikation från Spotify skadar förtroendet

spotify

Nu i veckan fick vi motsägelsefulla signaler från Spotify. Grundaren och styrelseledamoten Martin Lorentzen förnekade att det finns några planer på börsintroduktion. I en intervju i Ekonomiekot menade han att uppgifterna om en börsintroduktion är ”helt tagna ur luften”. Samtidigt har bolaget självt genom sin kommunikationschef bekräftat i Financial Times att det finns planer att notera bolaget i New York. Liknande tongångar finns att läsa i företagets årsredovisning. Planerna på en notering är också rätt logiska med tanke på att bolaget har en majoritet av institutionella investerare och de vill sannolikt helst se en likvid aktie som man kan handla med. Sedan kan Martin Lorentzon ha sin agenda och goda skäl, exempelvis att man inte säger något förrän styrelsen har tagit beslut om en notering.

Problemet med denna typ av motsägelsefull kommunikation är att det skadar företaget. Det är inte första gången en styrelse och ägare å ena sidan, och ett bolag å andra sidan inte har synkroniserat sin kommunikation till marknaden. Normalt ska det ske genom ett bolags kommunikationspolicy där bland annat riktlinjer och ansvar för kommunikationen klargörs. Det är möjligt att Spotify har en sådan policy men i så fall efterlevs den inte. Kan investerarna lita på vad bolaget kommunicerar? Kommer någon av ägarna och styrelseledamöterna ha sin egen agenda som kan leda företaget mot en helt annan kurs än vad som förmedlats? Ja, denna typ av frågor leder till ökad riskpremie för bolaget och riskerar att få seriösa institutionella och privata aktieägare att tacka nej till ett erbjudande om teckning. Den motsägelsefulla kommunikationen skadar bolagets förtroende och ger en uppförsbacke vid en eventuell börsintroduktion.

Utstuderad maktkamp och journalistiska missgrepp

Skärmavbild 2017-04-24 kl. 18.44.09

Har just läst Tronstriden av TV4-journalisten Jens B Nordström. Tronstriden handlar om maktkampen i Industrivärlden, men även om makten i SCA och Handelsbanken. Det är en fascinerande berättelse om en av de mest utstuderade och väl planlagda maktkamperna i svenskt näringsliv. Den handlar om hur etablerade makthavare manövreras ut som SCAs ordförande Sverker Martin-Löf och SCAs VD Jan Johansson, och hur inte minst Lundbergföretagen med sin förgrundsfigur Fredrik Lundberg i spetsen flyttar fram sina positioner.

Men boken är också mycket intressant av ett annat skäl: För ovanlighetens skull ifrågasätts medias agerande, i detta fall, Svenska Dagbladet och dess arbetsmetoder. Det som gör det extra speciellt är att SvDs reportrar och deras bevakning ifrågasätts av en kollega i branschen, något som är ovanligt. Det är ingen tvekan om att SvD har lyckats gräva fram många intressanta nyheter och information kring inte minst anklagelserna mot SCA om gubbvälde, maktfullkomlighet, överutnyttjande av affärsjet, jaktresor mm. Men i denna ambition har enligt boken reportrarna i ett flertal fall gått alldeles för långt. Jens Nordström ger ganska många exempel på överdrifter och påståenden som inte har kunnat beläggas. Som exempel skriver han bl a: ”SvD:s artiklar om SCAs jakter framstår som felaktiga och missvisande på oroväckande många punkter. Henvålen (SCAs jaktanläggning) står inte på ofri grund, vilket är mycket lätt att kontrollera. Helikopterpiloten och jaktledarna förnekar att sprit och is skulle ha flugits ut till jägare. Kökspersonalen förnekar tidningens anonyma uppgifter om att europeiska kändiskockar skulle ha flugits in”. På ett antal punkter pekar Jens Nordström på uppgifter i SvD som inte verifierats:”…ju fler felaktiga och icke verifierade uppgifter tidningen publicerar, desto större genomslag får de.”

Om Jens Nordströms påståenden stämmer måste SvDs journalistik och rykte fått sig en allvarlig knäck.

Förvånande dålig förberedelse inför exponering i media

uppdrag_granskning
I veckan som gick hade SVT:s Uppdrag granskning (UG) fokuserat på förmögna svenskar som ”smitit undan skatten”. Bakgrunden är den regel som Skattemyndigheten införde om ”självrättelse” i deklarationen, dvs personer som lämnat felaktiga uppgifter i sin deklaration kan rätta rätta dem på eget initiativ i efterhand och slippa betala skattetillägg. Regeln innebär att förmögna svenskar har kunnat föra tillbaka sina tillgångar till Sverige och skatta för dem på ett lagligt sätt. I gengäld slapp man straffavgift och beskattning äldre än fem år. Många svenskar har utnyttjat denna möjlighet, bland annat på grund av den ökade transparensen mellan länder och därmed risk för upptäckt. Det är ingen tvekan om att reglerna varit effektiva – statskassan har fått in många miljoner på detta sätt. Reglerna försvarades också av finansminister Magdalena Andersson, när hon intervjuades i Aktuellt i början av veckan.

UG hade lyckats få fram en lista på ca 9 000 svenskar som har utnyttjat denna möjlighet till ”skatteamnesti”. Grupper som bland annat lyftes fram var kända politiker, företagsledare och markägare. Storyn ”pumpades upp” genom dagliga inslag i Rapport och Aktuellt ett par dagar i förväg.

Utmärkande för de personer som exponerades i programmet var deras defensiva hållning gentemot UGs reportrar. Att slänga luren i örat på reportern som vissa personer gjorde ger inget bra intryck. Att hänvisa till att man knappt kände till förmögenheten i utlandet var kanske inte det första budskapet som man skulle ha kommunicerat. Det var många exempel på hur illa förberedda de här personerna var på en exponering i media. Undantaget var bland annat markägaren Otto von Arnold, en av få personer som ställde upp framför kameran och på ett lugnt och sakligt sätt kommenterade frågan.

Faktum är att det här ”kriget” mot UG inte går att vinna. Precis som Otto von Arnold framhöll är det ett problem, dvs att undanhålla skatt och samtidigt ta emot EU-finansierat gårdsstöd. Även om de här personerna har följt reglerna om självrättelse är det ett moraliskt problem att man undanhöll skatt i ett tidigare skede. Vad krävs då vid en medial exponering? Klargör dina budskap, fundera över hur du ska hantera besvärliga frågor och gör ”pudeln” när det är befogat. Har man begått en dumhet är det bättre att erkänna det än att komma med undanflykter. Vad gäller UG hoppas jag att man fortsätter granskning av ”smitare” i samhället – ett intressant ämne kan vara ”arbetssmitare”, dvs folk som missbrukar bidragssystemet på andra sätt – allt från sjukskrivningar till arbetslöshetsersättning.

Är Arlas krishantering tillräcklig?

M42_Motorway_-_Arla_Scania_articulated_vehicle_-_geograph.org.uk_-_1362939Nu i veckan gick Arlas VD Henri de Sauvage ut i en debattartikel i DI och berättade om företagets tveksamma och dyra representation. Speciellt mot bakgrund av den djupa kris landets mjölkbönder befinner sig i. Detta ”erkännande” var säkert framtvingat av Uppdrag Gransknings kommande avslöjanden om turerna kring den kooperativa mejerijätten. Men självklart stod Arla inför ett vägval: Vi ligger lågt och hoppas att Uppdrag Gransknings avslöjanden inte är så farliga och att ”det blåser över”. Eller så försöker vi vara proaktiva och går själva ut med komprometterande fakta.

Här måste man göra en bedömning av hur allvarligt läget är: Är vi själva överdrivet oroliga för att nyheten ska få stora rubriker och en bred spridning i media och i sociala medier? Och det faktum att man går ut kan ju i sig generera en oönskat stor medial och viral spridning, dvs man spär själv på konflikten och förstorar problemet. Eller är det verkligen så att läget är mycket bekymmersamt – är risken stor att den negativa nyheten gör att vårt varumärke får sig en ordentlig törn och t o m hamnar i en djup förtroendekris?

Om vi försöker hålla oss ”under radarn” kan vi förvärra läget när nyheten väl briserar: ”De försökte gömma undan frågan” kan bli en naturlig följdeffekt. Jag har alltför ofta sett exempel på företag och organisationer som valt ”ducka-strategin”. Det har lyckats ibland, mer av tur än skickligt övervägande. Men ofta har situationen förvärrats och ibland har skadorna inte blivit möjliga att reparera med som följd att VD, ledning och styrelse, eller delar därav, har tvingats gå.

Arla valde att vara proaktiva, vilket är djärvt och bra. Att få ut VD:n på banan och ”lägga korten på bordet” är inte givet. Sedan är ju frågan om denna strategi är tillräcklig för att återskapa förtroendet för företaget hos de hårt prövade kunderna. En förutsättning för att lyckas med den proaktiva strategin är att man verkligen lägger ”alla korten på bordet”. Dvs visar en mycket stor ödmjukhet och öppenhet, och inte drar sig för att vara utelämnande. Det verkar då inte speciellt klokt att inte vara noga med detaljerna. I dagens nummer av DI ägnar tidningen en stor artikel med rubriken: ”Fixade golffesten – Arla tog notan för ICAhandlarnas försklassiga middag”. Konflikten späs på och dessutom verkar ännu ett företag dras in i frågan. Fortsättning lär nog följa.

http://www.di.se/di/artiklar/2015/12/4/arla-betalade-festen/

http://www.di.se/artiklar/2015/12/2/mjolkbonderna-kraver-arla-huvuden-pa-fat/

Sociala medier både ett hot och en möjlighet vid kriser

social-media-400854_640Sociala medier gör företag och organisationer mer sårbara vid kriser. Vi vet att drev i traditionella medier snabbt kan rasera varumärken som byggts upp under många år. Speciellt om företagsledningen inte har tillräcklig beredskap i form av krisplan, krisgrupp med väl definierade ansvar, samt utveckling av tänkbara krisscenarier och krisövningar. Med den snabba utvecklingen av sociala medier och andra digitala kanaler ökar risken för att företagen hamnar på efterkälken.

Genom den snabbt ökade användningen av Facebook, LindedIn, Instagram, Twitter och andra kanaler har vi fått en helt annan transparens och maktförskjutning. Vem som helst kan publicera inlägg och är du kund hos ett företag, eller medborgare i en kommun, kan dina synpunkter snabbt skada ett företags eller organisations verksamhet. Speciellt om inlägget får en snabb spridning på nätet.

Företags- och organisationsledningar bör ställa ett antal centrala frågor för sin krisberedskap:

Klarar vår hemsida av en anstormning av besökare vid en kris?

Har vi tillräckligt koll på i vilka digitala kanaler som våra huvudintressenter befinner sig?

Har vi en tillräckligt god omvärldsbevakning på nätet?

Vilken förmåga har vi ett snabbt hantera frågor och inlägg på exempelvis Facebook och Twitter?

Och hur bemöter vi spekulationer och ryktesspridning i sociala medier?

Hur kan vi använda bloggar i krishanteringen?

Har vi integrerat den mobila kommunikationen i vår kriskommunikation? Hur når vi snabbt ut via mobiler och läsplattor till våra primära intressenter?

Har företagsledningen tillräckligt god kunskap om hur de sociala medierna fungerar?

Har vi en tydlig strategi och plan för hantering av kriser i sociala medier och andra digitala kanaler?

Hur kan vi använda sociala medier för att vända krisen till vår fördel?

Om ni inte har bra svar på ovanstående frågor bör ni se till att snabbt förbättra era förberedelser. Och det är ju inte bara ett hot – rätt krisberedskap inklusive de digitala förberedelserna ger också möjligheter att i slutändan förstärka det egna varumärket.

Mottagarna får allt större makt

 

medborgarjournalistik

Det finns fler och fler exempel på hur mottagarna av kommunikation har fått makten eller åtminstone fått ökad makt. Senast idag rapporterades i media att Amazon låter läsarna bedöma och gradera manus till olika böcker innan nätjätten bestämmer sig för vilka böcker man ska ge ut.

Vi känner väl till begreppen crowdsourcing och crowdfunding där smarta företag engagerar sina kunder och potentiella kunder att komma med idéer och uppslag för nya produkter och tjänster, eller förbättring av dessa. Och företag i behov av kapital kan också få bidrag från sina kunder och fans för att förverkliga goda affärsidéer eller utveckla nya produkter. Detta är ju ett väldigt bra sätt att skapa lojalitet och förtroende för ett företag. Men det kan också skapa problem. Är företagen förberedda och har möjlighet att ta emot kundernas synpunkter och idéer? Kan de förvalta det förtroende som de har fått av sina bidragsgivare?

Ett annat exempel är förstås medborgarjournalistiken som gör att vem som helst, exempelvis genom bloggar och chattforum, kan förmedla nyheter och tankar. Med smartphones kan privatpersoner omedelbart förmedla nyheter över hela världen innan media hinner reagera. Samtidigt har vi en krympande journalistkår som ständigt ska producera nytt material med allt mindre resurser. Här har vi naturligtvis ett demokratiproblem – hur ska media hinna med att bevaka viktiga händelser och frågor, och det på ett professionellt sätt där olika vinklar och åsikter ska speglas. Och vem granskar med kritiska ögon de som inflytelserika bloggare förmedlar?

Men det finns också exempel där media försöker flytta fram sina positioner, till exempel genom att ta ett samlat grepp kring den kritiskt granskande journalistiken. En intressant nyhet för dagen är att det globala journalistnätverket ICIJ, där flera prisbelönta svenska reportrar ingår, offentliggjort att 340 bolag har förhandlat fram speciella skatteavtal med Luxemburg. Det påstås att näverket har kommit över en mängd handlingar efter en läcka från PwC. De 80-talet reportrar från 26 länder som ingår i nätverket förbinder sig att inte publicera i förväg när de arbetar med aktuella ”scoop”. På så sätt får ICIJ extra kraft och uppmärksamhet när de publicerar. Så samarbete över gränserna är ett sätt för media att agera i en marknad med allt mindre resurser, och på så sätt skapa en balans mot både dagens snuttifierade nyhetsrapportering och medborgarjournalistiken.

Prinsen i Hellenius hörna – en win-win-situation

Prinsen o DavidI lördags intervjuade David Hellenius Prins Carl-Philip i premiären av den nya säsongen av ”Hellenius hörna”. Det var en intervju som gav ett tydligt win-win-resultat, dvs ett smart drag som gynnade båda parter. David Hellenius fick dit en medlem i kungafamiljen, vilket gav stor uppmärksamhet, och prinsen fick genom sitt charmiga och uppriktiga framträdande chansen att stärka sitt och kungafamiljens varumärke.

Överväganden om att genomföra intervjun kan inte ha varit helt enkla för någon av parterna. Det är säkert många som kommer ihåg humorprogrammet Hey Baberiba i TV4 för ett snart tio år sedan som drev hejdlöst med kungafamiljen. I denna parodi spelade David Hellenius just prins Carl-Philip. Att gå med på att ställa upp och bli intervjuad av David Hellenius – mannen som just har häcklat dig var nog inte helt givet för prinsen. Men varför inte möta din ”motståndare” öga mot öga och vara avväpnande uppriktig?! Smart drag av prinsen! Och smart av David Hellenius som lyckades göra det oväntade genom att få prinsen att ställa upp.

Och hur blev då resultatet? Jo, om vi betraktar intervjun utifrån ”personal branding”-perspektiv så stärkte prins Carl-Philip sin ställning. Med sitt charmiga leende och öppenhet fick han säkert mycket sympati. Här får vi se en representant från kungafamiljen som avslappnat vågar pratar om sitt problem med dyslexi, och som i sitt andra framträdande på Idrottsgalan visade hur han kunde komma igen och rätta till en tidigare felsägning. Och David Hellenius genomförde intervjun på ett underhållande sätt där han med humor vågade beröra känsliga ämnen utan att bli för ”skjutjärnsaktig”. Så även han stärkte sitt personliga varumärke. Det kan nog vara värt att titta på fler helleniushörnor i höst!

Zlatan – en mogen kommunikatör?

Zlatan_Ibrahimovi?_Euro_2012_vs_France_03

Zlatan Ibrahimovic är ju ständigt aktuell – nu senast med dokumentärfilmen ”Ibrahimovic – Från Rosengård med mer än ett mål”, vars andra del sänds ikväll den 13 oktober på Kanal 5. Zlatan har ju blivit mer mogen som en av världens bästa fotbollsspelare – och han har ju också fått bevis på det genom rollen som lagkapten för svenska landslaget. Min fundering är om han också har blivit mer mogen som kommunikatör. Och jag tror svaret på den frågan är JA. I sin tidiga och välskrivna självbiografi ”Jag är Zlatan”, skriven av David Lagercrantz, ger han en ganska osminkad bild av sin barndom och uppväxt. Hemförhållandena var också tuffa vilket väl beskrivs i boken. I filmen får man intryck av att Zlatan söker ge en mer balanserad bild av bland annat hemmet och följaktligen får hans pappa stort utrymme och uppskattning av Zlatan för att han har stöttat honom och verkligen varit hans stora supporter. Ett annat exempel från filmen är när Zlatan snodde straffen från Kim Källström i EM-kvalet 2003 mot San Marino. Det som nog inte kommit fram så mycket tidigare är att han bad laget om ursäkt vid en samling efter matchen. Hans tydliga självkritik i dokumentären är klädsam och stärker bilden av en mer mogen stjärna.

Filmen är för övrigt välgjord genom sina detaljer, intervjuer och skildring av Zlatans karriär. Zlatans story har ju det mesta man som filmmakare kan önska sig – en form av nutidens askungestory där du kommer från Rosengård och når hela vägen – till världsberömmelse och status som fixstjärna.

Zlatans förhållande till journalister och media har ofta varit problematisk. Han har vid många tillfällen reagerat på en omild behandling och tuffa frågor från närgångna reportrar. Och han har gett igen på sitt vis – ibland genom att helt ignorera media.

Mot den bakgrunden var det ett smart drag att skapa sin egen kanal – Zlatan Unplugged. Att appen är partisk och ger Zlatans egen version av tingens ordning spelar kanske mindre roll – här får han ostört ge sin syn på aktuella frågor. Appen har gett Zlatan möjlighet att skapa en mer balanserad kommunikation.

Dessutom hanterar han media bättre idag – rollen som lagkapten för landslaget och rollen som fixstjärna gör att det finns förväntningar på honom att tala med media i många sammanhang. Och han gör det allt bättre – med glimten i ögat, mycket humor och genom sin självklara framtoning som en unik fotbollsspelare och stjärna.