Anders Borgs fyllekväll på Husarö har onekligen fått oanade proportioner. Självklart är hans uppträdande under all kritik och allvarligt, speciellt för en person i hans ställning. Men jag kan inte låta bli att reflektera över att hans bristande krishantering har bidragit till att göra situationen än värre.

I ett sådant här krisläge gäller ju bara en sak: att göra en ”pudel”, ja kanske till och med ”dubbelpudel”- något som är helt nödvändigt, dvs att vara djupt ångerfull och be om ursäkt. Det har förvisso Borg gjort men samtidigt också med tillägget att han har varit pressad på sistone i sitt jobb, vilket är en dålig ursäkt. Även om han har ett tufft arbetsschema så ursäktar det inte att hans beteende. Bättre då att istället verkligen trycka på hur illa han har betett sig och att hans kränkande uttalanden verkligen inte är värderingar som han står för.

Hans fästmö Dominika Peczynski ryckte snabbt ut till hans undsättning och stöttade honom via sociala medier. Det är ju bra men att sedan komma med ytterligare kommentarer som ”att vi bad om ursäkt för säkerhets skull” gör det bara än mer märkligt och ogenomtänkt.

Väldigt snabbt tog Borg också beslut om att lämna flera styrelseuppdrag, bland annat som vice ordförande för Kinnevik. För mig verkar det vara en överreaktion. Hans erfarenheter från den internationella finansiella världen är säkert mycket värdefulla för Kinnevik och detta beslut hade kunnat vänta tills stormen bedarrat.

Anna Kinberg Batra var inte sen med att kritisera Borg och det kan man ju verkligen tycka är att ta billiga politiska poänger. Men att gå i konfrontation med AKB som Borg gjorde och ifrågasätta hennes omdöme är inte den bästa krishanteringen – det är tändvätska som får den mediala elden att blossa upp ytterligare.

Att skandalen kring Borg har fått så mycket medial uppmärksamhet är inte förvånande. Det får man räkna med om man är en sådan känd person och har ett antal högprofilerade uppdrag. Men vi ska inte glömma bort att Anders Borg har ett mycket starkt varumärke, bland annat vald av Financial Times till EU:s främsta finansminister när han satt i Alliansregeringen. Ett sådant gott varumärke gör att man tål en hel del kritik – mitt tips är att han så småningom reder ut stormen om än med ett  skamfilat rykte.